En kaffemissbrukares vardagsfunderingar.

Varför rycks nära och kära ifrån en?
Varför..varför...varför? Det är nog en fråga som aldrig kommer få ett accepterat svar.
De gör så ont nu. Kan inte sluta tänka på de som fanns dej allra närmast..
Hur tomt de måste vara, och är.
Har ord som ekar i mitt huvud hela tiden; Ostkrokar, surfisar och skitunge. Ord som jag hör din röst säga. Hade de inte varit för dej så hade dessa ord inte betytt någonting. Kan låta löjligt, men just sånna saker kan jag inte sluta tänka på nu..
De finns ingenting som kan beskriva saknaden så många känner efter dej.
Bara en sak skänker lite tröst från stund till stund, och de är att veta att du iallafall har de bra nu. Jag är så ledsen över att jag inte hann hälsa på, som jag skulle, som jag sagt. Att jag inte tog tid till de tidigare. När tid fortfarande fanns.

De är med en stor klump i halsen och med ett än så länge otröstligt hjärta jag nu avslutar detta. Sov så gott älskade "extramamma" Storsan.!

Alla skratt, alla roliga minnen, bär jag med mej med stolthet.
Stolt över att få vara en av de som fick lära känna dej.
Tack för allt.

Aldrig ska vi glömma dej.