En kaffemissbrukares vardagsfunderingar.

Min kära Svärfar vill veta hur man gör när man 'mösar'..
Så Moster, Mamma de är bara att börja förklara. ;-)

Eller ja, kanske bara en mindre ointelligent kaffemissbrukare.

Hade så fruktansvärt ont i magen tidigare imorse, på höger sida dessutom. Så en lång stund trodde jag att min blindtarm gett med sej. Jag menar, båda mina bröder har fått plockat bort sina, så varför skulle jag vara sämre? hur som helst efter mycket kvidande och vridande, positions varierande osv, så kom jag på ideén att prova med 2 panodil, för tänk om de skulle hjälpa? De gjorde de också! Så nu är smärtorna glömda och bort blåsta.

Funderar på exakt hur pinsamt de skulle vara om jag inte stoppat i mej panodilen och efter mycket lidande valt att ringa 112? Tänk att komma in där, dom kikar på en och frågar; har du provat någon mild smärtstillande? Och jag svarar då; neheeej du, jag har så jäkla ont så jag har inte haft en tanke på de faktiskt. För att sen få till svar; Ja åk du hem och prova dom, för du har mensvärk. Det hade ju inte varit lite pinsamt de.

Smärtorna kan också ha berott på att jag hård tränade igår, eller ja, simmade en timme iallafall. Men på min otränade kropp kan även de sätte sina tydliga spår! Kaffet kallnar. Ha en fin dag mina nära och kära.

Tack för ordet.

Söta.


Knasiga.


Pussa.

Okej, ska börja detta inlägget med en fundering kring texten i denna gamla barnvisa. Blåsippan ute i backarna står.. Är det bara jag som finner lite fel i denna text? De låter ju lagom grammatiskt inkorrekt. Vi börjar med blåsippan.. den blåsippan, det framgår ju tydligt att det bara rör sej om en blåsippa! Då till de luriga, backarna! Vaddå backarna? Den backen, de backarna. De framgår ju också rätt tydligt att det handlar om flera backar. Hur tusan kan EN blåsippa stå ute i FLERA backar? De är ju omöjligt.. Men de som får mej att le till allt detta är att, denna barnvisa har sjungits av barn i skolor, inför föräldrar på skolavslutningar fler än en gång genom flera generationer. Tänk att stå där med läraren och sjunga för full hals, där sitter föräldrarna och lyssnar.. Kanske tänker dom; åhh så duktiga dom är. Inte nog med att dom lär sej läsa, skriva och räkna i skolan. Dom lär sej sjunga också. Ja! De gör dom, men grammatiken skippades uppenbarligen, eller? Hahaha..

Ta inte detta jag skrivit för hårt, det är ju trots allt bara en oskyldig gammal barnvisa. Det vet jag också. Men okej, de kanske inte är så många andra som finner detta komiskt, för mej är det dock väldigt roande! Nu har jag tappat tråden lite här.. Det var ju egentligen inte detta jag skulle skriva om. Rubriken säger ju inte ens blåsippa, utan blåklocka. Varför? Jo just de..

Det är full fart på Mio här under dagarna, och i lördags lyckades han, från att stå på alla fyra, kasta sej runt och snurra ett varv för att sen damma huvudet in i bordsbenet på vardagsrums bordet. Så nu har han en liten blåklocka under sitt högra öga, och som min J sa, de känns hemskt. Man får skuldkänslor och misstänker att alla som ser denna blåa fläck kommer tro att vi slagit honom eller nått? Så nu går jag ärligt i tankarna och planerar hur jag ska madrassera in hela vår lägenhet. Detta lär bli ett stort projekt!

Nej mina kära vänner. Kaffet kallnar.
Ha en fin måndag.

Tack för ordet.

Natten till igår hade jag en märklig dröm och i natt gjorde den sej påmind igen, fast ur ett annat perspektiv. Nu tänkte jag ändå berätta drömmen för er..

Det hela började med att jag befann mej på ett enormt stort nöjesfält. Runt mej fanns glädje och skratt, borsett från en liten flicka som tappat sin glass, hon grät. Själv gick jag runt under en isblå himmel, ljuset solen bjöd på framhävde alla färger, och fick omgivningen att framstå som en gigantisk regnbåge. Från början var jag ensam, bland tusen och åter tusen andra glada ansikten, men så småningom dyker fler av mina nära och kära upp och följer med mej genom nöjesfältet. Efter ett tag är vi en riktigt stor grupp som kommer runt hörnet på en jätte- karusell. Denna karusell såg ut att likna uppskjutet (om ni vet vilken det är?) men någonting var annorlunda, den var så otroligt enorm, och när jag försökte se toppen på den la jag bara märke till att mot skyn försvann denna karusell i de enda suddiga moln som fanns på himlen. Jag ville åka!

Här tog drömmen en ny vändning. Alla mina nära och kära runt mej blir allvarliga, och de glada ansikterna försvinner successivt. Men solen skiner fortfarande och allt är färgstarkt. Jag frågar runt bland mina vänner och min familj om någon vill åka med mej, men alla bara skakar på sina huvuden. Så jag börjar vädja, svaret är dock desamma. Efter att blivit riktigt besviken på flera av dom jag aldrig trodde skulle göra mej så besviken, så bestämde jag mej för att åka själv. Fortfarande sårad och lite smått upprörd tar jag min biljett i handen och kliver upp på karusell golvet. Där möter jag en äldre man som ler ödmjukt mot mej, han tar min biljett och tilldelar mej ett säte. Snart är jag fastspänd och ljudet från karusellen som drar igång fyller mina öron, än har jag inte åkt..

Nu gör drömmen sin sista vändning. Plötsligt är det natt, himlen fylls av stjärnor och alla karuseller utom den jag sitter i slocknar. Mina nära och kära står fortfarande nedanför och kikar upp på mej, men när karusellen börjar skaka och ljudet från den blir högre så tar alla nått steg bakåt. Jag ler åt dom, och dom släpper inte mej med blicken. Några vnkar försiktigt. Då.. PANG! Jag skjuts upp i luften, ensam i en karusell som lätt skulle kunna rymma 100 personer. Det går upp upp upp, och när jag är säker på att den ska sakta in och vända så passerar jag de suddiga molnet. Här ovanför syns stjärnorna så fantastsikt klart och vissa ser större ut än vad dom vanligtvis brukar göra från våran lilla planet.

Det är då, när jag sitter där, ser på stjärnorna och känner suget i magen tack vare karusellens hastighet, som jag inser att jag inte kommer komma ner igen. Konstigt nog infinner sej ingen panik.. Nej, jag fylls av ett lugn, ett lugn jag inte kan komma ihåg att jag känt tidigare. Jag är avslappnad och i hela min kropp, hjärna känner jag harmoni. Då slår en annan tanke mej, och jag bli lycklig.. Lycklig över att ingen av mina nära och kära valde att åka med, lycklig över att dom befinner sej på en regnbågsplats med glada ansikten och massa skratt. Konstigt nog är jag mest lycklig över att jag befinner mej precis där jag är då, och jag vill inte ens tillbaka, så jag lutar huvudet bakåt, tittar på alla stjärnor och njuter av åkturen.

När jag sen vaknar är lugnet och harmonin är borta.
Vad betyder egenligen en sådan dröm? Drömtydare någon?
Tack för ordet.

Ja här sitter han, än sålänge pyjamaspojken..
Leker lite på morgonen i mammas hemmabyggda tippskydd.

Mina älskade bröder och jag,
sist vi sågs alla tre var ett par årsedan.



No matter what you've done for yourself or for humanity,
if you can't look back on having given love and attention to your own family,
what have you really accomplished?
-Lee Iacocca