En kaffemissbrukares vardagsfunderingar.

Natten till igår hade jag en märklig dröm och i natt gjorde den sej påmind igen, fast ur ett annat perspektiv. Nu tänkte jag ändå berätta drömmen för er..

Det hela började med att jag befann mej på ett enormt stort nöjesfält. Runt mej fanns glädje och skratt, borsett från en liten flicka som tappat sin glass, hon grät. Själv gick jag runt under en isblå himmel, ljuset solen bjöd på framhävde alla färger, och fick omgivningen att framstå som en gigantisk regnbåge. Från början var jag ensam, bland tusen och åter tusen andra glada ansikten, men så småningom dyker fler av mina nära och kära upp och följer med mej genom nöjesfältet. Efter ett tag är vi en riktigt stor grupp som kommer runt hörnet på en jätte- karusell. Denna karusell såg ut att likna uppskjutet (om ni vet vilken det är?) men någonting var annorlunda, den var så otroligt enorm, och när jag försökte se toppen på den la jag bara märke till att mot skyn försvann denna karusell i de enda suddiga moln som fanns på himlen. Jag ville åka!

Här tog drömmen en ny vändning. Alla mina nära och kära runt mej blir allvarliga, och de glada ansikterna försvinner successivt. Men solen skiner fortfarande och allt är färgstarkt. Jag frågar runt bland mina vänner och min familj om någon vill åka med mej, men alla bara skakar på sina huvuden. Så jag börjar vädja, svaret är dock desamma. Efter att blivit riktigt besviken på flera av dom jag aldrig trodde skulle göra mej så besviken, så bestämde jag mej för att åka själv. Fortfarande sårad och lite smått upprörd tar jag min biljett i handen och kliver upp på karusell golvet. Där möter jag en äldre man som ler ödmjukt mot mej, han tar min biljett och tilldelar mej ett säte. Snart är jag fastspänd och ljudet från karusellen som drar igång fyller mina öron, än har jag inte åkt..

Nu gör drömmen sin sista vändning. Plötsligt är det natt, himlen fylls av stjärnor och alla karuseller utom den jag sitter i slocknar. Mina nära och kära står fortfarande nedanför och kikar upp på mej, men när karusellen börjar skaka och ljudet från den blir högre så tar alla nått steg bakåt. Jag ler åt dom, och dom släpper inte mej med blicken. Några vnkar försiktigt. Då.. PANG! Jag skjuts upp i luften, ensam i en karusell som lätt skulle kunna rymma 100 personer. Det går upp upp upp, och när jag är säker på att den ska sakta in och vända så passerar jag de suddiga molnet. Här ovanför syns stjärnorna så fantastsikt klart och vissa ser större ut än vad dom vanligtvis brukar göra från våran lilla planet.

Det är då, när jag sitter där, ser på stjärnorna och känner suget i magen tack vare karusellens hastighet, som jag inser att jag inte kommer komma ner igen. Konstigt nog infinner sej ingen panik.. Nej, jag fylls av ett lugn, ett lugn jag inte kan komma ihåg att jag känt tidigare. Jag är avslappnad och i hela min kropp, hjärna känner jag harmoni. Då slår en annan tanke mej, och jag bli lycklig.. Lycklig över att ingen av mina nära och kära valde att åka med, lycklig över att dom befinner sej på en regnbågsplats med glada ansikten och massa skratt. Konstigt nog är jag mest lycklig över att jag befinner mej precis där jag är då, och jag vill inte ens tillbaka, så jag lutar huvudet bakåt, tittar på alla stjärnor och njuter av åkturen.

När jag sen vaknar är lugnet och harmonin är borta.
Vad betyder egenligen en sådan dröm? Drömtydare någon?
Tack för ordet.