En kaffemissbrukares vardagsfunderingar.

Ja, de blev ju en ganska lång paus i bloggandet, och många av mina nära och kära är nyfikna på Mio nu. 
Så jag tänkte att jag uppdaterar med lite bilder, ett inlägg tillägnat våran lilla glädjespridare aka, gladskit..



      

Jul firades och paket öppnades. Mio fick väldigt många julklappar, fast snöret var nog ändå
de roligaste på allihop. Klart lite bortskämd ska man väll vara när man firar sin första jul.?



  

Mio fick en lära-gå-vagn i julklapp, sen gick allt de här med att komma upp på 2 ben, 
plötsligt väldigt snabbt. Nu springer han med vagnen genom huset och vaggar gärna runt utan.
Massa tänder har kikat fram också, och han visar gärna upp dom genom att le så ofta som möjligt.



     

På fettisdagen bakades de självklart semlor. I och med att Mio är så förtjust i grädde tror jag han är lycklig över att ha en mamma som mer eller mindre har ett semleberoende! Nu mera sitter Mio mest och pillar i sej maten själv, då är de inte dumt med ärtor. Att äta med sked är han ingen hejare på, den brukar mest bara stanna i ena handen medans den andra far ner i skålen och kletar runt med vad som bjuds till middag. Om de inte smakar ena dagen kan man alltid arbeta på ett konstvärk ala; Mios handavtryck i gröt/potatis/morotsmos eller liknande, på bordet. Fast oftast (i princip alltid) är han väldigt matglad, de är roligt att kleta med maten ändå.



  

Miolito älskar fortfarande, trots oräknerliga kallsupar, att bada. Han är dessutom grym på galna grimaser,
en del kan få oss att skratta flera dagar efter, och så fort man kommer att tänka på dom. Som denna,
fångad på bild nummer 2 i badbaljan tex. Roligast är de att höra ljuden han lägger på också. Hahaha..





Mammas lilla hjärta. Jag kan inte annat än att bli imponerad av honom varje dag.
Han är så mycket mer än fantastisk på alla sätt o vis.


(klicka på alla små bilder för att se dom i lite större format)