En kaffemissbrukares vardagsfunderingar.

Nu mina fina nära och kära, har jag garanterat passerat 'sämst-efter' datumet när de kommer till bloggning. Ja, känner mej med all rätt som en väldigt kass bloggerska. Eller nej.. De gör jag egentligen inte, för jag har faktiskt aldrig kännt mej som en bloggerska överhuvudtaget. Nu börjar dock önskemål om nya blogginlägg trilla in.. Så varför inte? Nått måste jag ju sysselsätta mej med mellan skolarbete och paniken man får av en vild unge som far runt som en flipperkula.

Tankar om bloggen..
Vad vill jag då med min blogg? Ska jag roa genom att intensivt beklaga mej över diverse omöjligt lösningsbara vardagsproblem? Svära över dåligt humör, babyblubb magen som inte vill försvinna trots hård träning (läs tre dagar med ett par situps), skor som läcker vatten och återkommande finnar? Skriva av mej om min irritation över att mjölken är slut när kaffet är nybryggt? Få er att känna medlidande över den migrän liknande huvudvärken som koffeinbristen ger med sej? Nää.. Jag får nog komma på nått annat? Idag har ca 130320 blogginlägg skrivits i Sverige, och de bara på blogg.se. Så de är svårt att vara orginell. Dock är ju tanken, som de alltid varit, att jag bloggar för mina nära och kära. Så jag tror minsann jag håller mej till mitt tidigare tema; Vardagsfunderingar, och uppdatering för er om vad som händer min familj i vårat liv.

Flytten (flykten) till skogen..
Ja, allt gick som smort, fast de är klart.. Att lasta ur två skåpbilar fyllda med junk i 28 grader minus var väll ingen hit direkt. Tack o lov hade vi många som hjälpte till, och de hela gick rätt smidigt ändå. Nu börjar väll de kännas lite mer hemma här i huset, men de är inte utan saknad i hjärtat jag tagit mej hit. Göteborg med all sin glans, men framför allt vännerna där (och med omnejd) får mej att vilja packa ner skiten (läs hemmet) igen och flytta tillbaka, alternativt tälta i slottskogen.. åhhh va jag vill tillbaka bara jag tänker på mina fina vänner. Här har man ju inte hunnit lära känna speciellt många än, men jag har tagit tag i nått iallafall, börjat studera (läsa upp Svenska B) så de gör ju att de socialabehovet stillas något. Dock har jag varit lite vrång än så länge, lagom bitter kan man säga. För de är så här, jag har fantastiskt underbara vänner, de är dom vännerna jag vill ha och inga andra, dom både duger och räcker till ända till stjärnorna och tillbaka igen. Så va är då poängen med att skaffa nya? När man är så nöjd med dom man har? Jo då har vi ju de där med avståndet till dom igen. Jaja.. Nog om de. Tackar han som uppfann telefonen i mina tankar lite snabbt. Vi trivs rätt bra här ändå och vi har nära till våra fina familjer, de känns underbart.

Mio Nesta..
Oj, till denna punkt vet jag inte ens om mina muskler orkar med allt skrivande, för här kan jag lova att de händer mycke. Tror jag drar lite saker som hänt i stora drag, blir lättast så.. Kan berätta att han på 2 månader växt 4,5 cm och nu mäter 76,5 cm. Han har fått 7 tänder än så länge, men de ser ut som att fler är på väg. Dessutom nådde han en ordentlig milstolpe idag 20/2 2010. Den snöstormigaste dagen på väldigt länge, han tog sina första egna steg! 10 stycken i rad mot pappa J, inte illa!! Som jag sagt tidigare, liten blir.. om inte stor än, så större iallafall.! I lagom raska steg. Han är en ritkig liten charmör som bjuder på många leenden under dygnets 24 timmar. Självklart en del nu-sätter-jag-mej-på-tvären-skrik-för-att-jag-inte-får-som-jag-vill också, han har ju en vilja av stål och en lungkapacitet som nog kan liknas vid en björns. Tur att våra nya granne också har barn, och väl förstår att de bjuder på en del höga toner då o då.


Jahaa.. Så har man gjort sitt första blogg inlägg 2010, fler kommer, jag lovar att skärpa mej lite iallafall.! Är de något jag missat här eller funderar du på nått? Skriv en rad o jag ska försöka svara så snart jag kan.

Ta hand om er min fina nära och kära.
Untill next time.

Tack för ordet!